Kategoriarkiv: Okategoriserade

Om Svenskt Vatten, vattenbrist och VA-taxan

I ett debattinlägg på Altinget.se ställer företrädare för intresseorganisationen Svenskt Vatten följande retoriska fråga:

Handen på hjärtat, du politiker som läser detta, hur har du brytt dig om dricksvattenfrågan under mandatperioden?

Personligen har jag brytt mig en hel del om dricksvattenfrågan och ju mer jag funderar på saken, desto mer tveksam blir jag till Svenskt Vatten. Om man som intresseorganisation verkligen vore intresserad av att få ner vattenförbrukningen borde man rimligtvis överväga en högre rörlig del i brukningsavgiften så att det därmed blir ekonomiskt kännbart att ödsla med vårt mest värdefulla livsmedel. Det gör man nu inte och på sin hemsida skriver man bl.a.

En allmän rekommendation är att öka den fasta delen så att den är minst 50% men behålla en mindre rörlig del. Att behålla en viss rörlig del kan motiveras av 1) vissa kostnader är rörliga 2) som uppföljning av förbrukning.

Man vill trots allt se en liten rörlig del, men motiveringarna gör mig förbryllad. Tror Svenskt Vatten då inte att en större rörlig del skulle kunna minska förbrukningen? Nä, det tror man inte alls. Man skriver nämligen så här:

Det framhålls ibland att en rörlig kubikmeteravgift fungerar som ett incitament till lägre vattenförbrukning, men i Sverige har detta inte bekräftats entydigt av studier.

Yttrandet ovan, eller varianter av detsamma, har använts flitigt i Höörs kommun i samband med diskussioner om VA-taxan, inte minst av Magnus Brom, VA-chef. Jag blev nyfiken på vilka studier det kunde röra sig om och efter fem minuters sökande hittade jag en rapport från 2008 utgiven av Svenskt Vatten Utveckling (SVU 2008-07). Med hjälp av insamlade data från 1997 visar rapporten ett entydigt, om än relativt svagt, samband mellan den rörliga delens storlek och vattenförbrukningen (se figur nedan).

I rapporten skriver man

Som framgår av diagrammet kan man skönja en mycket svag minskning av vattenanvändningen när priset ökar. Priskänsligheten var sådan att förbrukningen minskade med knappt fyra liter per dygn och person om kubikmeterpriset ökade med 1 krona. Uttryckt på ekonomspråk innebär det en svag negativ priselasticitet.

Även om sambandet är svagt, så skulle det innebära att om kubikmeterpriset ökade med 10 kr, så skulle vattenanvändningen i genomsnitt kunna minska med närmare 40 liter, eller drygt 20 %, per dygn och person. Det får ändå sägas vara en ansenlig besparing som skulle vara välbehövlig i tider med vattenbrist. Ytterligare sökande visade sig dock vara resultatlöst och jag kontaktade därför Magnus Brom för av få tillgång till andra studier. Fyra månader senare fick VA-chefen till slut kontakt med  Svenskt Vatten som bl.a. skriver i sitt svar:

Detta med incitament rörlig del är svårt att studera och ngt klockrent finns inte. Men i SVU 2008-09 Vattenmätare i småhus? Analys av för- och nackdelar med avseende på vattenanvändning, ekonomi, politik och taxekonstruktion studerade man vad som händer helt utan rörlig del och inte ens då blev det entydigt (det får ju ses som ett extremfall).

Studien man hänvisar till är exakt samma studie som jag själv hittat (rapportens nummer ska dock vara SVU 2008-07). Svenskt Vatten tycker således det är lämpligt att baserat på en studie som visar ett entydigt samband påstå att ett sådant samband inte entydigt har bekräftats i (flera) studier. Anmärkningsvärt minst sagt. Man har dock uppmärksammat att inställningen är en annan på den europeiska kontinenten och man skriver:

På kontinenten är ekonomiska incitament till hushållning med vatten en central fråga, något omedelbart krav från EU på mätning och volymsavgift förefaller dock i dagsläget inte troligt.

Istället för att gå in på varför frågan är central på kontinenten och vad vi kan lära av detta i Sverige, så verkar man mena att eftersom inga krav från EU föreligger avseende volymavgift i dagsläget, så går det utmärkt att köra vidare med höga fasta brukningsavgifter.

Förutom att Svenskt Vatten mer eller mindre förnekar att det finns ett samband mellan rörlig del av brukningsavgiften och vattenförbrukningen, så är det stora problemet att organisationen har ett stort inflytande på kommunens tjänstemän och politiker när VA-taxor ska beslutas. Så har det varit i Höörs kommun exempelvis. För en villa som årligen förbrukar 150 kbm vatten så utgör den fasta kostnaden i den nya VA-taxan nära nog 70% av den totala brukningsavgiften på 5 414 kr per år. De ekonomiska incitamenten för att spara vatten är därmed små. Mycket små. Hög andel fast avgift i kombination med små så kallade bostadsenheter, har dessutom lett till väldigt höga brukningsavgifter för företagare med stora lokaler men med väldigt låg vattenförbrukning. En märklig ordning. De som förbrukar mest vatten borde rimligtvis få betala mest.

Sammanfattningvis finns det anledning att ifrågasätta Svenskt Vatten som intresseorganisation och opinionsbildare vad gäller vattenfrågor. Att man inte ens vill diskutera en högre rörlig brukningsavgift när vattenbristen blir mer och mer påtaglig är anmärkningsvärt. Att Svenskt Vatten dessutom har stort inflytande på kommunernas VA-taxor är problematiskt. I synnerhet eftersom de styrande i Höörs kommun inte förmår att bilda sig en egen uppfattning i frågan.

Jörgen Ekman (L)

 

Utvecklingen av nämndernas kostnader i Höörs kommun 2013-2017

I detta inlägg undersöks hur nämndernas nettokostnader i Höörs kommun har utvecklats jämfört med kommunens intäkter under åren 2013 – 2017 enligt bokslut. Det visar sig att nettokostnaderna har ökat mer än intäkterna och att kommunstyrelsen, kultur- och fritidsnämnden och socialnämnden har ökat sina kostnader i mycket större utsträckning än motsvarande ökning av intäkterna. Tekniska nämnden och barn- och utbildningsnämnden, däremot, uppvisar kostnadsökningar som procentuellt sett är lägre än intäktsökningen.

I figur 1 nedan visas hur kommunens intäkter och nämndernas totala nettokostnad varierat mellan åren 2013 – 2017. Intäkterna består framför allt av skatteintäkter (692.1 mnkr 2017) och stats- och utjämningsbidrag (161.3 mnkr 2017).

Figur 1. Nämndernas nettokostnader och kommunens intäkter i
miljoner kronor (mnkr) åren 2013 – 2017. Observera att y-axeln är
bruten i diagrammet ovan.

Från diagrammet ovan syns att intäkterna var större än kostnaderna 2013 men att det omvända förhållandet gällde 2017. I figur 2 åskådliggörs den procentuella utvecklingen av samma storheter relativt 2013.

Figur 2. Procentuell utveckling av nämndernas nettokostnader och
kommunens intäkter relativt 2013.

I de båda figurerna ovan syns tydligt att kostnaderna har ökat mer än intäkterna och att skillnaden var extra stor 2017. Detta år redovisade kommunen ett underskott på 18.1 mnkr medan överskottet var ungefär lika stort 2013. Hade nämndernas nettokostnad istället följt den procentuella ökningen av intäkterna skulle nettokostnaden kunna vara 30.7 mnkr lägre år 2017. Detta motsvarar ganska exakt den skattehöjning på 95 öre som drabbade kommunen inför 2018. Är då en sådan analys relevant? Ja, jag menar det. Man skulle nämligen med lätthet kunna argumentera för att nämndernas kostnadsutveckling bör motsvara utvecklingen av kommunens intäkter för att kommunens ekonomi på sikt ska vara uthållig. Att så inte ha varit fallet har uppenbarligen inneburit en utveckling från stora positiva till stora negativa resultat.

Det blir då även intressant att studera de enskilda nämndernas kostnadsutveckling jämfört med utvecklingen av kommunens intäkter för att se vilka nämnder som springer iväg för mycket kostnadsmässigt. Vi börjar först med två nämnder, tekniska nämnden och barn- och utbildningsnämnden, vars kostnader faktiskt har ökat i mindre omfattning än intäkterna. Detta syns i figur 3 nedan.

Figur 3. Procentuell utveckling relativt 2013 av nettokostnaden för
tekniska nämnden (TN) och barn- och utbildningsnämnden (BUN)
jämfört med kommunens intäkter.

Barn- och utbildningsnämnden har ökar sina kostnader med 15.8 % mellan 2013-2017. Hade ökningen motsvarat kommunens intäktsökning (19.0 %) skulle nämndens nettokostnad vara 11.0 mnkr högre år 2017. Tekniska nämnden har under samma period ökat sina kostnader med 10.2 % och nämndens nettokostnad skulle därmed vara 2.4 mnkr högre 2017 om ökningen följt utvecklingen av kommunens intäkter.

Resterande stora nämnder däremot, kommunstyrelsen, kultur- och fritidsnämnden och socialnämnden, uppvisar kostnadssökningar som vida överstiger utvecklingen av kommunens intäkter (se figur 4 nedan).

Figur 4. Procentuell utveckling relativt 2013 av nettokostnaden för
kommunstyrelsen (KS), kultur- och fritidsnämnden (KF) och
socialnämnden (SN)  jämfört med kommunens intäkter.

Kommunstyrelsen har ökar sina kostnader med 37.4 % mellan 2013-2017. Hade ökningen motsvarat kommunens intäktsökning skulle nämndens nettokostnad kunna vara 12.2 mnkr lägre år 2017. Motsvarande procentuella kostnadsökningar för för kultur- och fritidsnämnden och socialnämnden är 34.1 % och 28.3 % vilket skulle kunna innebära en lägre kostnad på 5.1 mnkr respektive 21.5 mnkr om kostnadsökningen istället följt kommunens ökning av intäkterna.

Undersökningen ovan visar att nämndenas totala nettokostnad har ökat för mycket i förhållande till kommunens intäkter vilket resulterat i ett negativt bokslut om knappt 20 mnkr år 2017. En närmare analys ger vid handen att det är kostnaden för kommunstyrelsen, kultur- och fritidsnämnden och socialnämnden som skenat iväg jämfört med intäkterna. Det blir också tydligt att barn- och utvecklingsnämnden relativt sett har haft en lägre kostnadsökning än intäkterna. Ändå är det denna nämnd som måste bära det största ansvaret för besparingarna framöver.

I tabellen nedan är uppgifterna som använts i analysen ovan sammanställda. Uppgifterna är hämtade från kommunens bokslut respektive år.

Jörgen Ekman (L)

Relationen mellan provresultat och betyg i årskurs 9 – en oroväckande utveckling

Hur betyg på de nationella proven ska förhålla sig till slutbetyg är inte helt enkelt att reda ut. Skolverket säger å ena sidan att de nationella provens huvudsyfte är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygsättning men understryker samtidigt att provresultatet bara utgör ett av flera underlag och att avvikelser därför förekommer. Dock rekommenderar Skolverket att skolorna gör en analys om avvikelserna blir allt för stora men säger ingenting om hur stora avvikelserna får vara.

Med dessa vaga och möjligen motsägelsefulla formuleringar är det inte konstigt att det finns en stor spridning mellan provresultat och slutbetyg mellan olika skolenheter. Tittar man på riket som helhet så gäller att avvikelserna för årskurs 9 är som minst i svenska medan de är som störst i matematik (högre slutbetyg jämfört med provbetyg) men ett omvänt förhållande gäller i engelska (lägre slutbetyg jämfört med provbetyg).

Nedan undersöks relationen mellan andelen underkända elever i de nationella proven och i slutbetygen i ämnena svenska, matematik och engelska för riket som helhet och för Höörs kommun. Anledningen till att andelen underkända, snarare än exempelvis betygspoäng, undersöks, är den omedelbara kopplingen till kunskapskraven för godkänt. Dessutom undersöker Skolverket relationen utifrån betygspoäng på årsbasis. Samtliga uppgifter avser kommunal huvudman. Det bör tilläggas att uppgifter för Skåne län mycket väl överensstämmer med uppgifter för riket.

Svenska

I figuren nedan jämförs andelen underkända elever i årskurs 9 i det nationella provet i svenska med andelen underkända i slutbetyget åren 2011 – 2017. För riket som helhet gäller att det finns ett tydligt samband mellan prov och slutbetyg med en tendens till avvikelse 2016 och 2017. Vad beträffar Höörs kommun så var andelen underkända i slutbetygen högre än i proven fram t.o.m. 2014 och därefter råder det omvända scenariot med stora skillnader i resultat. 2017, exempelvis, fick 15.4 % av eleverna underkänt i proven medan andelen underkända i slutbetygen endast var 8.1 %. Det bör påpekas att just i ämnet svenska är eventuell påverkan från de senaste årens ökningar i antalet nyanlända försumbar då majoriteten av dessa läser/läste svenska för invandrare.

Matematik

Motsvarande figur för ämnet matematik syns nedan. Vi ser att både för riket och Höörs kommun är andelen underkända elever i proven större än i slutbetygen och de flesta år är skillnaderna betydande. I slutbetygen ingår såväl elever med okänd bakgrund (förutom 2016) och nyinvandrade. Dessa elevkategorier är dock inte lika representerade i proven och skillnaderna bör vara ännu större efter 2014.

Engelska

För engelska är situationen den omvända jämfört med matematik. I detta fall är andelen underkända högre i slutbetygen än i proven, med undantaget 2016 för Höörs kommun. 2017 sticker ut för Höörs kommun, då hela 18.5 % av eleverna blev underkända enligt slutbetygen medan motsvarande siffra för proven endast var 7.1 %. En delförklaring till denna diskrepans är att i statistiken för slutbetyg ingår elever med okänd bakgrund (förutom för 2016) och nyinvandrade och att dessa elevkategorier inte är lika representerade i de nationella proven. Möjligen bör alltså skillnaden vara mindre.

Sammanfattning

Baserat på jämförelsen som gjorts ovan kan konstateras att det kan finnas stora skillnader i avvikelse mellan provresultat och slutbetyg för riket och enstaka kommuner (i detta fall Höörs kommun). Bl.a. av denna anledning är det viktigt att undersöka relationen mellan prov och slutbetyg innan man tolkar tidsserier av exempelvis meritvärden för enskilda kommuner. I någon mening är det väldigt enkelt att öka exempelvis meritvärden och andelen behöriga till yrkesprogram. Att samtidigt säkerställa att kunskapskraven för betygsnivåerna är uppfyllda är dock betydligt svårare.

Man kan vidare fråga sig om avvikelserna mellan prov och slutbetyg får vara hur stora som helst. I fallet ovan med ämnet svenska och åren 2016-2017 så är skillnaden möjligen omotiverat stor för Höörs kommun jämfört med riket och det inte långsökt att tänka sig att en del av eleverna med godkänt slutbetyg inte uppfyllde kurskraven. I matematik verkar stora skillnader vara accepterat och Höörs kommun utmärker sig inte. Även i engelska är skillnaderna stora och man undrar om betygssättande lärare kanske ibland är onödigt hårda? Varför är då skillnaderna så stora? Är det för att andra bedömningsunderlag systematiskt anses väga lika tungt eller tyngre än de nationella proven? Är det för att de nationella proven endast anses kunna höja ett betyg men inte sänka detsamma (omvänt förhållande för engelska i så fall). Bedöms de nationella proven vara för svåra/lätta? Är det för att bedömningskriterierna är svårtolkade eller är det något helt annat? I vilket fall vore det önskvärt om Skolverket sätter ner foten och tydligare markerar hur skolorna bör förhålla sig till provresultaten. Att spridningen får vara så stor som den är idag är inte rättssäkert.

Uppdatering: Har precis blivit varse att Barn- och utbildningsnämnden i Höörs kommun under 2019 kommer att ha som mål att minska skillnaden mellan resultat på de nationella proven och slutbetygen. Allt enligt beslutad budgetskrivelse 180507. Mycket glädjande och inte en dag för sent! Vore dock ännu bättre om nettoeffekten mättes (andel med högre betyg – andelen med lägre betyg) och att minskningen kvantifierades. Vidare borde undantag göras för ämnet engelska.

Källa: Skolverket

Jörgen Ekman (L)

Skattesatsen i Höörs kommun i en jämförelse

Skattesatsen i Höörs kommun 2018 är 21.88 %. Detta efter en höjning med 0.95 procentenheter. Men hur hög är egentligen skattesatsen i Höörs kommun i en regional och nationell jämförelse? Är skattesatsen i Höörs kommun högre eller lägre än genomsnittet för riket? Faktum är att den är både och beroende på om man räknar med total kommunal skattesats eller bara kommunal skattesats och huruvida man räknar med viktade eller oviktade medelvärden.

När Statistiska centralbyrån (SCB) beäknar genomsnittliga skattesatser för riket så viktas skattesatsen i respektive kommun med skatteunderlaget. Skatteunderlaget för en kommun utgörs av  summan av den beskattningsbara förvärvsinkomsten för fysiska personer. Detta innebär att skatteunderlaget generellt sett är högre för en kommun med större befolkning än för en kommun med mindre befolkning. Dock beror även skatteunderlaget på medianinkomst och demografi i kommunen. Lite grovt kan man säga att den genomsnittliga skattesatsen viktad med skatteunderlaget är representativ för en förvärvsarbetande medelsvensk (eller medelskåning om vi enbart inkluderar kommuner i Skåne).

Ett annat sätt att beräkna den genomsnittliga skattesatsen är genom att ta ett oviktat medelvärde av de kommunala skattesatserna i exempelvis riket eller en region. I detta fall får samtliga kommuner, oberoende av befolkning, samma betydelse eller vikt. Ett sådant medelvärde representerar bättre den geografiska spridningen än det viktade medelvärdet ovan.

Betraktar vi den totala kommunala skattesatsen, vilket innebär den kommunala skattesatsen + landstingsskatten, för Sverige, Skåne och Höörs kommun innevarande år (2018) blir skattesatserna enligt figuren nedan.

Observera att y-axeln är bruten i diagrammet ovan.

Som vi ser från figuren ovan är skattesatsen i Höörs kommun lägre än den genomsnittliga skattesatsen för riket om vi använder ett vanligt medelvärde. Det omvända gäller om vi använder viktade medelvärden. I båda fallen har dock Höörs kommun högre skattesats än för genomsnittet i Skåne. Det kan nämnas att landstingskatten för Skåne län är 10.69 % 2018 och för riket 11.28 % eller 11.39 % om vi räknar med vanligt medelvärde eller ett viktat medelvärde.

Betraktar vi enbart den kommunala skattesatsen för Sverige, Skåne och Höörs kommun innevarande år (2018) blir skattesatserna istället enligt figuren nedan.

Observera att y-axeln är bruten i diagrammet ovan.

I detta fall ser vi att skattesatsen i Höörs kommun är högre än för riket (och regionen för den delen) oberoende om vi räknar med vanligt medelvärde eller om vi viktar medelvärdet med skatteunderlaget.

Källa: http://www.statistikdatabasen.scb.se

Jörgen Ekman (L)

Barn- och utbildningsnämnden får ta oförtjänt mycket stryk

Rubriken ovan syftar inte på att barn- och utbildningsnämnden (BUN) i Höörs kommun och dess ledamöter i dagarna får utstå mycket kritik med anledning av de möjliga besparingsåtgärder som kommunicerats. Istället syftar rubriken på att BUN ensamt är ålagt ett sparbeting på närmare 50% av nämndernas totala sparbeting de kommande tre åren. Detta utan att någon analys har gjorts avseende vilka av kommunens verksamheter som har de största möjligheterna till effektiviseringar och besparingar.

Bakgrunden är att bokslutet för Höörs kommun 2017 visar ett negativt resultat på 19.9 mnkr (balanskravsresultat), som enligt kommunallagen måste hämtas in de närmaste tre åren för att undvika att staten vidtar åtgärder. För att lyckas med detta och för att samtidigt under treårsperioden skapa en välbehövlig marginal om +5.9 mnkr har nämnderna ålagts ett sparbeting på totalt 42.6 mnkr (1% 2018, 2% 2019 och 2.1% 2020). BUN:s del  av sparbetinget uppgår till 20.8 mnkr (48.7%) medan exempelvis socialnämnden anmodas att spara 15.6 mnkr (36.0%) och kommunstyrelsen 2.3 mnkr  (5.5%).

Det kan förefalla logiskt att fördela sparbetingen baserat på storleken på nämndernas budgetar. Under alla omständigheter är det ett väldigt enkelt sätt att räkna. Samtidigt kan man argumentera för att det är ett oreflekterat sätt att fördela besparingar på som riskerar att påverka kvaliteten på nämndernas verksamheter på ett ojämnt sätt. Ett rimligare sätt vore att grundligt analysera beparingspotentialen hos kommunens verksamheter och först efter en sådan analys fördela besparingarna.

Vad beträffar BUN verkar utbildningsverksamheten redan vara relativt kostnadseffektiv. De stora besparingar som i nuläget kan göras tycks innebära större klasser i grundskolan och fler barn per pedagog/personal i förskolor och fritidshem. Åtgärder som riskerar att slå hårt mot kvaliteten och byskolornas överlevnad. Samtidigt är det tydligt att flera av socialnämndens verksamheter, i synnerhet de inom äldreomsorgen, inte är kostnadseffektiva i en jämförelse. Hemtjänsten lider exempelvis av hög kringtid och beviljade timmar verkar vara generöst tilltagna jämfört med snittet för länet och riket.

Det finns således anledning att hävda att socialnämnden borde ta ett större ansvar vad gäller sparbetinget. Noterbart i sammanhanget är att socialnämnden i störst utsträckning bidragit till att kommunen hamnat på pottkanten ekonomiskt, vilket är ytterligare ett skäl till att just denna nämnd borde få ett större besparingsåtagande. Ytterligare anmärkningsvärt är att besparingarna justerats till fördel för kommunstyrelsen, som av oklar anledning ålagts ett i procent räknat hälften så stort sparbeting som övriga nämnder (0.5% 2018, 1% 2019 och 1% 2020). Har det alltså trots allt gjorts en analys som ger vid handen att kommunstyrelsen inte kan ta på sig en större besparing? I så fall, på vilka grunder? Om inte så är fallet borde kommunstyrelsen i rättvisans namn få ta ett sparbeting om ytterligare 2.3 mnkr.

Förhoppningsvis finns det fortfarande tid att korrigera budgetar för 2019 och 2020 utifrån en analys av verksamheternas besparingspotential. Kommundirektören ska i juni redovisa resultatet av sådan analys. Problemet är att beslut om BUN:s besparingar fattas den 9 april i år och att dessa beslut kan visa sig vara svåra att ta tillbaka. Hade jag varit politiker i BUN hade jag minst sagt varit irriterad över sakernas tillstånd. Men det hade jag naturligtvis aldrig erkänt.

Jörgen Ekman (L)

Att tolka opinionsundersökningar

Väljarundersökningar publiceras i regel flera gånger varje månad av olika opinionsinstitut. Dessa undersökningar går ut på att ställa frågor av typen ”Vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag?” till ett litet urval individer och från dessa svar försöka få en representativ bild av hur partisympatier hos hela den röstberättigade populationen i landet ser ut. Hur väl detta lyckas beror till stor del på i vilken utsträckning de personer som intervjuas representerar befolkningen i stort, vilket bestämmer riktigheten i undersökningen. Dessutom beror noggrannheten i dessa mätningar på hur många personer som intervjuas, vilket bestämmer precisionen i undersökningen. I figur 1 nedan åskådliggörs hur riktighet och precision tillsammans bestämmer noggrannheten. I detta inlägg kommer framför allt noggrannhet med avseende på precisionen i opinionsundersökingar att diskuteras, men även riktigheten berörs.

Figur 1. Riktighet, precision och noggrannhet.

Precisionen beror på antalet svarande i undersökningen
Vi antar att vi till de drygt 7 miljoner röstberättigande i landet skulle ha möjlighet att ställa frågan ”Vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag?” och att exakt 6% skulle uppge parti X. Hur stor andel skulle då uppge att de skulle rösta på parti X om vi istället frågade ett ett mindre antal, säg 1 000, slumpvist utvalda personer? Svaret är att det kan vi inte veta exakt och att andelen skulle variera varje gång vi ställde frågan under förutsättning att inte samma personer fick frågan igen. Genom att använda en lämplig statistisk fördelning, exempelvis binomialfördelningen, kan vi däremot beräkna sannolikheten att en viss andel skulle uppge parti X enligt figur 2 nedan. Från figuren ser vi att det mest sannolika är att 6%, eller 60 personer, uppger parti X. Men vi ser också att sannolikheten är ganska stor att vi vid en undersökning skulle finna att exempelvis 5.1 % eller 6.9 % uppger parti X.


Figur 2. Sannolikheten att en viss andel uppger parti X vid 1 000 tillfrågade personer.

Vi gör nu om samma övning, men ställer istället frågan till 10 000 personer. Vi får då en fördelning en figur 3 nedan. Denna fördelning är mycket smalare än tidigare och vi säger att precisionen har ökat. Det verkar nu närmast osannolikt att 5.1% eller 6.9% skulle uppge parti X. Fortfarande är det dock så att sannolikheten är störst att exakt 6% uppger parti X.
         Figur 3. Sannolikheten att en viss andel uppger parti X vid 10 000 tillfrågade personer.

Ett mått på precisionen som brukar användas är den spridning i andel som uppger parti X så att 95% av fördelningens yta täcks in. För fördelningen i figur 2 innebär detta att andelen som uppger parti X måste vara mellan 4.53% och 7.47%, vilket kan uttryckas 6.00 ± 1.47% där 1.47% är den så kallade felmarginalen. För täcka in 95% av fördelningen i figur 3 måste mellan 5.53% och 6.47% uppge parti X, vilket kan uttryckas 6.00 ± 0.47% där 0.47% är felmarginalen. Viss försiktighet med dessa värden måste iaktagas. Intervallen är beräknade utifrån att 95% av fördelningen täcks in, d.v.s. sannolikheten är 95% är att andelen som uppger parti X återfinns i intervallen ovan. Det innebär exempelvis att sannolikheten är 5% att färre än 4.53% eller fler än 7.47% uppger parti X om 1 000 personer tillfrågas. En liten, men inte helt försumbar sannolikhet.

Andel av hela den röstberättigade befolkningen som uppger parti X
Hittills har vi antagit att vi vet hur stor andel av samtliga röstberättigade i landet som skulle uppge parti X om de blev tillfrågade. Det vet vi normalt sett inte, och visste vi det skulle vi inte behöva genomföra opinionsundersökningen. Vi ska nu försöka förstå hur vi, genom att tillfråga ett mindre antal personer, kan dra slusatser om andelen samtliga röstberättigade som skulle uppge parti X om de blev tillfrågade. För att göra detta antar vi att vi frågar 1 000 personer och att 60 stycken, eller 6.0%, uppger att de skulle rösta på parti X om det vore val idag. Uppgiften blir inte speciellt svår om vi nöjer oss med en ungefärlig uppskattning och vi kan då utnyttja resultaten ovan. Svaret blir att andelen av samtliga röstberättigade som skulle uppge parti X är, med 95% sannolikhet, 6.00 ± 1.47% och motsvarande andel om vi frågade 10 000 personer skulle, med 95% sannolikhet, ligga i intervallet 6.00 ± 0.47%.

I figur 4 kan felmarginaler utläsas för en undersökning med 1 000, 2 000 eller 10 000 tillfrågade där andelen som uppger parti X är mellan 0% och 50%. Som ett exempel antar vi att vi frågar 2 000 personer och att 400 av dessa, eller exakt 20%, uppger att de skulle rösta på parti X om det vore val idag. Ur diagrammet kan vi utläsa att felmarginalen är ca 1.75% och vi kan dra slutsatsen att 20.00 ± 1.75% av den totala röstberättigade befolkningen, med 95% sannolikhet, skulle uppge parti X vid samma fråga.

Figur 4. Felmarginal vid en viss andel som uppger parti X.

Statistiskt säkerställda förändringar
Ofta är den förändring i andelen som uppger parti X jämfört med tidigare mätningar det som är mest intressant. I dessa sammanhang brukar vi få höra att förändringen är statistiskt säkerställd alternativt inte statistiskt säkerställd. Vad innebär då detta? Enkelt uttryckt kan man säga att om skillnaden i resultat mellan två mätningar, uttryckt i %, är större än 1.4 x felmarginalen, så är förändringen statistiskt säkerställd. Det kan ibland vara något mindre än så som krävs. Statistiska centralbyrån (SCB) använder exempelvis i sin Partisympatiundersökning en metod där enbart en mindre andel nya personer tillfrågas varje gång för att bättre kunna mäta förändringar. SCB uppger att det då räcker med att skillnanden mellan två mätningar överstiger felmarginalen för att anses vara statistiskt säkerställd.

Ett jämförande exempel – Sifos väljarbarombarameter för januari 2018
För att testa våra nyvunna kunskaper jämför vi med uppgifter från Sifos väljarbarometer för januari 2018. Resultatet från denna undersökning med felmarginaler återfinns i figur 5 nedan. Antalet genomförda intervjuer är 2 196 och Socialdemokraterna får i undersökningen 27.8% av rösterna och felmarginalen uppges vara 1.9% för denna enskilda mätning. Läser vi av kurvan för 2 000 tillfrågade i figur 4 ovan ser vi att felmarginalen vid 27.8% är ca 2%, vilket stämmer mycket väl med vad Sifo uppger. Vidare uppger Sifo att felmarginalen i förhållande till föregående mätning är 2.6%. Vi kan uppskatta den till 1.4 x 2 = 2.8%, vilket även den stämmer mycket bra. Gör vi motsvarande övning för övriga partier så kommer vi att se att våra felmarginaler generellt stämmer väl överens med Sifos felmarginaler.

Figur 5. Resultat från Sifos väljarbarometer för januari 2018.

Riktigheten – hur kan ett litet urval representera befolkningen?
Så långt har vi endast berört precisionen och visat att denna beror på hur många som tillfrågas. Minst lika viktigt är att med olika metoder få en liten population som tillfrågas vid en undersökning att representera en mycket större population, exempelvis den totala  röstberättigade befolkningen. För att åstadkomma detta används olika statistiska data om befolkningen. De som tillfrågas i undersökningen bör exempelvis vara fördelade åldersmässigt och socioekonomiskt som hela populationen och vidare bör den geografiska fördelningen och andelen med utländsk bakgrund vara representativ. En försvårande omständighet är att vissa grupper av människor är mer eller mindre benägna att överhuvudtaget besvara frågor i en undersökning och vissa grupper är helt enkelt svårare att nå. Man försöker lösa detta genom att ge olika grupper olika vikt. Om man vet att studenter är svårare att nå så låter man varje student som man faktiskt når få representera en jämförbart större andel av befolkningen, man säger att man viktar olika grupper olika mycket. Detta blir viktigare ju större bortfallet är, d.v.s. den andel man försöker, men inte lyckas nå. Ibland använder man också information om det senaste valresultatet i landets olika regioner i viktningen för att undvika allt för stora kast. Allt detta har de flesta större opinionsinstitut bra koll på. En skillnad är dock institut som använder självrekryterande webbpaneler som Inizio (Aftonbladet), Yougov (Metro) och Sentio (Nyheter idag). Med självrekryterande paneler är det generellt sett svårare att få en representativ bild av en större population och riktigheten i undersökningen kan därmed ifrågasättas. Dock kan precisionen fortfarande vara bra och undersökningar från institut som använder självrekryterande webbpaneler kan fortfarande vara bra för att spåra förändringar.

Vem i hela världen kan man lita på?
Att besvara vilket opinionsinstitut som är bäst är svårt. SCB:s partisympatiunderöskning som utkommer två gånger per år får kanske ändå sägas stå i en klass för sig själv. Precisionen är hög eftersom ca 5 000 personer deltar i undersökningen. Eftersom undersökningen får stora resurser och kompetensen rimligtvis bör vara stor kan man anta att även riktigheten bör vara bra. Dock är det välkänt att vissa partier är svårare att mäta än andra, exempelvis gäller detta Sverigedemokraterna. Vidare kan ett institut vara bra på något eller några partier men vara betydligt sämre vad gäller andra partier. Novus “polls of polls”, som är en sammavägning av olika undrsökningar från olika institut, skulle därför kunna rekommenderas. Olika rankingar av opinionsinstitut finns att tillgå och här är en som jämför med valresultatet 2014 och här är en annan som utgår ifrån mer kvalitativa apsekter.

Slutord
Till sist några välmenade förmaningar. När du tolkar resultatet av en opinionsundersökning försök att ta reda på felmarginalerna alternativt uppskatta dessa med metoder som exempelvis beskrivs i detta inlägg. I det senare fallet är det viktigt att antalet genomförda intervjuer finns att tillgå. Att dra slutsatser utifrån en enskild mätning är näst intill meningslöst. Att jämföra förändringar är bara intressant om dessa är statistiskt säkerställda. I exemplet med Sifos väljarbarometer ovan är inga förändringar mellan december 2017 och januari 2018 statistiskt säkerställa (även om det är nära i fallet med Moderaterna). Ändå är det lätt att ledas till att dra slutsatser utifrån resultat som i de flesta fall troligtvis har en förklaring i statistik snarare än verkliga förändringar i opinionen.

Vidare läsning
SCB:s statistikskola

Jörgen Ekman (L)

M+SD-styre i skånska kommuner är en uppenbar risk

Det är ingen hemlighet att Moderaterna går framåt i opinionen under Ulf Kristerssons ledning. Enligt de senaste valundersökningarna ligger väljarstödet i paritet med valresultatet 2014. Detta ökar naturligtvis förutsättningarna för en alliansregering efter valet 2018 och Kristersson har sedan han blev vald till partiledare lovat att verka för detta. Moderatledaren har också tydligt deklarerat att han inte kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna:

Mina värderingar är inte SD:s, jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD.

Samtidigt är det väldigt tydligt att Moderaterna under Ulf Kristersson skiljer sig från Moderaterna under den tidigare partiledaren Fredrik Reinfeldt. Kristersson vill exempelvis förändra asylrätten och inskränka välfärden för nyanlända, vilket sannolikt försvårar samtalen med Centerpartiet och Liberalerna. Det var vidare Reinfeldt, och inte Kristersson, som lade grunden till alliansen och det faktum att Sverige under två mandatperioder styrdes av en framgångsrik regering med en tydlig socialliberal profil.

Även om vi litar på att inte Kristersson vill samarbeta med Sverigedemokraterna nationellt, är han betydligt mer generös med dylika samarbeten på kommunnivå:

Jag vill inte gå in och peka finger till enskilda kommuner som på alla möjliga sätt arbetar i besvärliga parlamentariska situationer.

Det är ett oroväckande uttalande av flera skäl. Dels skickar det tvetydiga signaler om var Kristersson och Moderaterna står i synen på Sverigedemokraterna, men framför allt ger det Moderaterna i Sveriges kommuner ett starkt alibi att ingå i samarbeten med Sverigedemokraterna. I en rad skånska kommuner finns goda förutsättningar för att Moderaterna och Sverigedemokraterna tillsammans kan få egen majoritet efter valet 2018. I kommuner som Höör och Hörby exempelvis, där Moderaterna i valet 2014 gick extra dåligt, kan Kristersson-effekten dramatiskt förändra det parlamentariska läget efter den 9 september. I dessa båda kommuner har dessutom de styrande koalitionerna haft stora problem, om än av olika karaktär, och det är inte långsökt att tänka sig att Moderaterna kommer att söka enkla lösningar för att komma till makten.

En sådan förändring på den kommunala arenan skulle, med stor säkerhet, ändra förutsättningarna även nationellt. I en situation med ett svårt parlamentariskt läge efter valet 2018, skulle Kristersson kunna peka på lyckade M+SD-samarbeten i kommunerna och trots allt bjuda in Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna i värmen. Det vore, när allt kommer omkring, inte alltför osannolikt. Det vore dock en katastrof för Sverige.

Jörgen Ekman (L)

Äldreomsorgen i Höörs kommun – låg kvalitet till en hög kostnad

I ett svar på en insändare från en kommunmedborgare uttrycker socialnämndens ordförande Anders Magnhagen (S) sig så här i SkD 180125:

Socialnämnden har ett ansvar för att ge en god vård och omsorg med de tilldelade medel som vi har till förfogande. Vi ska då ha det bästa för våra ögon både för de medborgare som har biståndsbeslut och för de som är skattebetalare. Varje skattekrona ska användas på bästa sätt. Vi försöker inom socialnämnden på alla sätt att bli så nyttiga som möjligt med de ekonomiska medel som vi fått oss tilldelade.

Ambitionen är det inget fel på och det är utmärkt att socialnämnden anstränger sig för att bli så kostnadseffektiva som möjligt. Men hur är då kvaliteten inom socialnämndens verksamhetsområden och hur resurseffektiv är egentligen verksamheten? För att försöka besvara frågan har jag nedan sammanställt nyckeltal från kommun- och landstingsdatabasen Kolada för 2016. Nyckeltalen avser äldreomsorg, vilket är det enskilt största verksamhetsområdet för socialnämnden.

Andelen årsrika i Höörs kommun och deras behov av omsorg
Vid årets slut 2016 bodde 16 192 personer i Höörs kommun varav 3 311 personer (20.4 %) var 65 år eller äldre. Utav dessa s.k. årsrika var 180 personer (5,4 %) beviljade hemtjänst i ordinärt boende, 91 personer (2.7 %) fanns i särskilda boenden och ytterligare 25 personer (0.8 %) var placerade i korttidsboenden. I en jämförelse har Höörs kommun en låg andel årsrika i befolkningen och av dessa är det få som utnyttjar hemtjänst och särskilt boende. Om vi istället använder genomsnittliga andelsvärden för samtliga kommuner i riket eller samtliga kommuner i samma storleksklass (15 000 – 19 999 invånare) och applicerar dessa på Höörs kommun skulle vi ha ca 285 personer (+58 %) med beviljad hemtjänst, ca 150 personer (+65 %) i särskilt boende och ca 23 personer (-8 %) i korttidsboenden. Samma övning med genomsnittliga andelsvärden för Skånska kommuner skulle ge 240 personer (+33 %) med beviljad hemtjänst, ca 120 personer (+32 %) i särskilt boende och ca 18 personer (-28 %) i korttidsboenden.

Kostnader för äldreomsorgen
Nettokostnaden för äldreomsorgen i Höörs kommun uppgick 2016 till 10 529 kr per invånare. Detta är en lägre kostnad både jämfört med samtliga kommuner i riket (12 324 kr/inv) och kommuner i samma storlek (11 984 kr/inv) men en högre kostnad jämfört med kommuner i Skåne län (10 162 kr/inv).  Som jag visat ovan är dock andelen av befolkningen med hemtjänst eller i särskilt boende betydligt lägre i Höörs kommun i en jämförelse och därför blir det inte helt  rättvisande att slå ut kostnaderna på hela befolkningen. Tittar vi istället på kostnaden per brukare så får vi följande siffror för Höörs kommun (kostnad för samtliga kommuner, kommuner i samma storlek respektive kommuner i Skåne län inom parentes):

  • Hemtjänst: 323 167 kr (267 556 kr, 304 216 kr respektive 280 195 kr)
  • Särskilt boende: 1 038 912 kr (898 183 kr, 890 303 kr respektive 891 169 kr)

Detta förhållande, d.v.s. relativt sett en hög kostnad per brukare, återspeglas i nettokostnadsavvikelsen, vilken för äldreomsorgen i Höörs kommun 2016 var 10.6 %. Enkelt uttryckt innebär detta att nettokostnaden för äldreomsorgen i Höörs kommun (drygt 170 mnkr) är 10.6 % eller ca 16.3 mnkr högre än vad som är statistiskt förväntat. Noterbart är att genomsnittet för Skånska kommuner var -4.4 %, vilket tillämpat på Höörs kommun skulle motsvara en minskning av kostnaderna med ca 23 mnkr.

Upplevd kvalitet i äldreomsorgen
I Socialstyrelsens brukarundersökning för 2016 uppgav 86 % av de som svarat att de är mycket nöjda eller ganska nöjda med hemtjänsten. Motsvarande andel för rikets kommuner var 91 % och för kommuner i samma storlek 90 %. I samma undersökning uppgav 72 % av de svarande de är mycket nöjda eller ganska nöjda med sitt särskilda boende. Motsvarande andel för rikets kommuner var 83 % och för kommuner i samma storlek 84 %. Om vi antar att brukarnas nöjdhet är ett mått på kvaliteten i äldreomsorgen, vilket inte är helt orimligt, så kan inte kvaliteten sägas vara speciellt god i en jämförelse.

Sammanfattning
Höörs kommun har i en jämförelse en låg andel årsrika och av dessa är andelen som är i behov av särskilt stöd i form av hemtjänst eller särskilt boende låg. Kostnaden för äldreomsorg per invånare i Höörs kommun är relativt låg, men kostnaden per brukare med hemtjänst eller i särskilt boende är jämförelsevis hög. Brukarnas nöjdhet med sin hemtjänst eller sitt särskilda boende var 2016 lägre än genomsnittet för rikets kommuner eller för kommuner med samma storlek. För att vara en genomsnittlig kommun i Sverige respektive Skåne skulle kostnaderna för äldreomsorgen i Höörs kommun 2016 behöva vara 16.3 mnkr respektive 23 mnkr lägre och den upplevda kvaliteten i hemtjänst och särskilt boende skulle behöva vara betydligt högre. Således finns det anledning att påstå att äldreomsorgen i Höörs kommun inte är resurseffektiv.

I tabellen nedan är nyckeltal som använts i analysen sammanställda.

Jörgen Ekman (L)

 

Att vara eller inte vara – om en polisstations öde

Efter att ha följt rapporteringen i Skånska Dagbladet angående polisstationens varande eller icke varande är det inte alltför långsökt att tänka sig följande utveckling:

  1. Polisstationen i Höör stängs fr.o.m. 2019
  2. Ett mindre servicekontor integreras i kommunhuset.
  3. En ambulerande polisstation (husbil) ger service till kommunens mindre orter.

Man frågar sig då om inte utryckande polis får längre framkörningstid, men lugnas snabbt av polismästare Tomas Rosenberg (SkD 180111):

– Oavsett hur det blir med polishuset i Höör påverkas inte den yttre polisverksamheten.

Även lokalpolischef Anna-Karin Boije tillbakavisar påståendet att polisen skulle få sämre utryckningstider i Höör (SkD 180109):

– Vissa delar av kommunen når man fortare från Eslöv.

Det stämmer säkert för den glesbebyggda delen av kommunen söder om Ringsjöarna. Men varför uttrycker sig Anna-Karin Boije så om hon är övertygad om att utryckningstiden inte försämras? Det är ju uppenbart att man når merparten av kommunen och dess större tätorter som Höör, Tjörnarp och Norra Rörum snabbare från en polisstation i Höör än från Eslöv.

Tyvärr är nog risken stor att Höörs kommun kan komma att bli en stor förlorare om scenariot ovan blir en realitet. Polisens servicefunktion sprids visserligen ut i kommunen och ger i bästa fall en känsla av mer trygghet. Däremot kommer polisens trots allt viktigaste funktion, nämligen den brottsbekämpande, troligen att försämras. Detta i tider när vi som kommuninvånare snarare ser att brottsligheten ökar.

Jörgen Ekman (L)

Gårdagens budgetdebatt visar än mer varför Liberalerna behövs

Efter en lång debatt i kommunfullmäktige igår så antogs som väntat kommunstyrelsens förslag till budgetramar och skattesats för 2018. Det innebär att invånarna i Höörs kommun från och med årsskiftet kommer att tvingas betala ytterligare 95 öre mer per intjänad hundralapp i skatt, vilket innebär åtskilliga tusenlappar mindre i plånboken per år för ett genomsnittligt hushåll.

Liberalernas skuggbudget, med en mer modest skattehöjning om 54 öre, fick som väntat inte något stöd av övriga partier. Kritiken från i synnerhet Socialdemokraterna var stundtals massiv och visade på stora ideologiska skillnader vad beträffar synen på skatteuttag och individens förmåga att ta ansvar över sin egen ekonomi och sitt eget liv. I Socialdemokraternas värld är invånarnas surt förvärvade pengar en aldrig sinande intäktsreserv som man med typisk självbelåtenhet anser sig ha full rätt att använda närhelst man finner det befogat.

Det bestående intrycket från gårdagens budgettdebatt är dock inte Socialdemokraternas tillkortakommanden. Vad som istället fastnar i minnet är följande:

  • de styrande partiernas nästintill fullkomliga avsaknad av självkritik inför den misslyckade ekonomiska politik som förts. Ett välkommet undantag var Erik Mårtensson från Kristdemokraterna som visade prov på stor ödmjukhet i sammanhanget. Tack Erik.
  • att kommunalråden verkar sakna såväl vilja som idéer för att åstadkomma nödvändiga förändringar för att vända den minst sagt bekymmersamma utvecklingen i Höörs kommun. Detta är kanske den mest oroande lärdomen från gårdagen.
  • det paradoxala i att politiker efter politiker går upp i talarstolen och ondgör sig över de stora besparingarna som nämnderna ålagts samtidigt som man verkat fram en historisk hög skattehöjning och satsningar på tiotals miljoner kronor. Det är nästintill skamlöst.
  • att Sverigedemokraterna, efter kvällens förmodligen mest förvirrade inlägg, till slut kommer fram till att skatten borde höjas ännu mer. Men tack, där fick vi ytterligare ett bevis på hur långt Liberalerna och Sverigedemokraterna står i från varandra.
  • att gårdagens debatt, trots intressanta punkter, var så förödande tråkig att bevittna. Vi som politiker har ett gemensamt ansvar att förmedla att politiken trots allt är rolig. Då duger det inte att flertalet politiker spenderar alldeles för mycket tid i talarstolen för att nästan bara upprepa vad som tidigare sagts. Är det så vi ska locka in nya människor i politiken? Nej, här måste vi skärpa oss!

Slutsatsen från gårdagens diskussioner i kommunfullmäktige är att Liberalerna behövs än mer i Höörs kommun. Vi är det enda oppositionspartiet värt namnet och trots vår relativa litenhet och trots att vi nekas insyn i nämnderna kommer vi fortsätta att påpeka svagheterna i de styrandes politik. Vår skuggbudget visar också att vi vill vara med och ta ansvar och föra en förnuftig politik. Det är epitet som man inte kan klistra på partierna i den styrande Höörmodellen. Det framstod med önskvärd tydlighet efter gårdagens möte.

Vid pennan
Jörgen Ekman
Ledamot i kommunstyrelsen för Liberalerna